Ojojoj, det finns mycket! Jag oroar mig för saker varje dag, hela tiden! Ibland kan det vara över småsaker som att: "Åh nej, jag kommer säkert att missa bussen!", "Tänk så går redovisningen åt helvete?" eller "Undrar om någon ser att det är ett liiiiitet liiiitet hål i min t-shirt?". Ibland oroar jag mig över större saker, det kan vara oro över att en kompis ska svika en, att gå bak ryggen och bara sätta kniven i. Det har hänt ett antal gånger nu och det gör såklart att tilliten till folk blir mindre. Jag litar mindre på människor nu än vad jag gjorde för 2 år sedan.

Det var runt tiden jag började gymnasiet som så mycket förändrades, det är helt sjukt egentligen. Familj svek och lämnade stora öppna sår efter sig. Vänner gick bak ryggen, högg en i ryggen och jag blev lämnad gråtandes i flera veckor, månader. Att sedan bygga upp sig själv igen efter att ha fått hjärtat krossat, det tar tid. Efter ett tag läker det med ärret finns alltid kvar. Jag är ständigt rädd att detta ska upprepas, för det har det gjort. Vänner har gjort samma misstag igen och det sårar så djupt. Jag vill gärna tro det bästa om människor, vill alltid ge chanser, men efter ett tag så måste man faktiskt bryta av. Man ska inte behöva gå runt och må dåligt av oro att ens "vän" ska svika en igen. Man går som på nålar hela tiden och man kan till slut inte tänka på annat och det mår man inte bra av i längden. Detta är sådant jag oroar mig för, och det kommer nog aldrig att försvinna.